Biljetterna sålde slut på mindre än 48 timmar. Det var ingen rockkonsert - det var ett författarsamtal med Joyce Carol Oates. Och jag var där!
På kulturhuset tidigare i kväll.
Det är i år 50 år sedan JCO fick sin första text publicerad. Hon hade vunnit en tävling och kunde inte tro att det var sant, så hon berättade det inte för någon förrän efter ett par dagar.
- Det har gått 50 år, men för mig känns det som fem sekunder. Och jag kan fortfarande inte förstå att jag fått så många böcker publicerade, säger hon.
Nyligen gavs hennes redigerade dagboksanteckningar ut i "The journal of Joyce Carol Oates 1973-1982", jag har inte läst dem. Och enligt författaren själv är det ingen bok man sträckläser.
- Jag har då inte läst hela, ingen människa kan väl göra det? Det står en del pinsamma saker i boken. Jag menar, ibland handlar hela anteckningen om vad jag lagade till middag.
Dagboksskrivandet startade när JCO bodde i ett mörkt och regntungt London och led av svår hemlängtan. Ensamhet är enligt JCO grunden till all konst. Och ett helt hav från sina rötter började hon skriva sig nära sitt eget inre.
- När jag läser det nu inser jag att jag oroar mig för precis samma saker, det är samma tankar som tänks, 30 år senare.
Det första jag läste av den 71-åriga författaren var hennes bestseller "Blonde". Det var sommaren 2002, om jag inte minns fel, och jag var helt knäckt hela den sommaren. Jag kunde knappt äta eller ha roligt som en normal 22-åring, för allt som Norma Jean Baker i boken gick igenom- det gjorde jag till mina problem, jag gick också igenom dem. Så kändes det åtminstone och jag fick en ny idol. Sedan dess har jag läst ytterligare fyra, fem böcker och har ännu fler på vänt. Det är inte svårt att förstå hur JCO kunde drabbas av Marilyn Monroes tragiska liv och öde. Och det är inte svårt att engagera en läsare i hennes liv. Men sättet JCO ser människan Norma Jean... det är som om hon ger flickan livet tillbaka i den upprättelse hon aldrig fick i verkliga livet.
- Och hon borde ha stannat i New York, med Arthur Miller. Hon hade en ny karriär på gång där, på Manhattans teaterscener, men hon valde pengarna som Hollywood lockade med. Hon var fruktansvärt deprimerad, efter ett missfall, och lyckades aldrig göra rollerna på filmen så käckt som innan. Om hon inte farit, om hon stannat i New York - då hade hon levt idag.
Ååå. Kvällen var gudomlig. JCO pratade som om hon vore i min ålder. Hon var kvick, rolig, spontan, smart och intellektuell. Under två timmar avhandlades många fler av hennes böcker, hennes skrivrutiner, hennes pjäser, uppväxt, och roll som (nästan) ensam kvinna bland alfahannar som Norman Mailer för ett par decennier sedan.
Jag fick en intim stund med en idol i kväll.
Jag är alldeles upprymd. Uppfylld av kreativitet som jag ska släppa ut.
Banne mig, det ska jag.
Fråga mig inte varför jag fick för mig att klippa av det som just höll på att bli långt hår. Men idag var jag hos frisören (bästa!) på Sure Baby Yes i Hornstull och fick en frisyr som känns... väldigt Annah 2006. 
Skåda detta ljuvligt amerikanska fordon. Så blir shoppingrundan en fröjd och efterlängtat nöje för både mamma och pojk. Bil-vagnen finns på Varekils livs på Orust, och jag uppmanar härmed Brunogallerian, Åhléns, PUB och Souk att genast inhandla (den hemskt fula, men det kan inte hjälpas) uppfinningen.
Nu kilar jag till Medis för att kolla in BD-filmen med min mesta indiekompis AK. En gång i tiden hade hon och jag en klubb som hette Många Färger, på Mondo (nu Debaser Medis). Då spelade vi en och annan BD-låt.
Hemma hos mig är det alldeles tyst. Här finns bara jag och mitt trassliga huvud som måste knytas upp. Jag strukturerar och försöker lägga varje tråd för sig. Jag har inget jobb längre. Jag måste skaffa mig ett. Men först måste jag reda ut alla knutarna i huvudet så jag vet vilket jobb det är jag ska skaffa mig.
Biljetterna sålde slut på mindre än 48 timmar. Det var ingen rockkonsert - det var ett författarsamtal med Joyce Carol Oates. Och jag var där!
Man får hitta olika sätt att äta dem på, jordgubbarna.
I fredags var jag ensam hemma och passade på att kolla filmatiseringen om Big Edie och Little Edies liv. Drew Barrymore gjorde en porträttlik och gripande tolkning av Little E och jag älskade att mumsa det visuella i filmen varje minut. Tyvärr är stora delar direkta delar ut dokumentären, vilket blir lite märkligt. Den filmen finns ju redan och är omöjlig att överträffa. Jag hade hellre sett fler förklaringar till hur mor och dotter lyckades avskärma sig så totalt från den verkliga omvärlden att de inte såg hur det vackra hemmet förvandlades till ett slum av döda djur, matrester och dyra klänningar.
Sommaren är överlägsen på alla sätt. Bortsett från strandliv, långsamma promenader hem i natten som är alldeles ljus och luktar av smultronjasmin, alla glada fejs och snygga klänningar gillar jag maten. Eller kanske mer det faktum att man inte anser sig behöva mer än en härlig sallad eller några salta skaldjur för att bli mätt och lycklig. Isbergssallad, ISBERGSALLAD! har magen ropat den här veckan. Mumlat om jordgubbar ibland, men i övrigt: knäpp tyst.
Inlägg
