En dag på jobbet berömde en kollega, manlig i 45-årsåldern mina strumpor.
Min 15-åriga kusin Linnea är helt fenomenal på att baka. Hon är ett fullfjädrat proffs och har inte ens börjat gymnasiet. Det härliga är att när hon slängt ihop ett mästerverk rycker hon lite på axlarna som om det vore det enklaste i världen.
Här är mina bästa kompisar. Som man kan se är det upptagna tuffa tv-människor som sitter i viktiga möten och åker till Paris för att intervjua Phoenix dagarna i ända, istället för att komma och hälsa på mig.
Det fina i kråksången är att jag fick en eftermiddag med båda mina hjärtan. Vi hängde på Reimersholme. Åt mellanmål på Vurma och jag förälskade mig återigen i de förgyllda små hästarna de har lite här och var. På väggarna, i lampsladdarna. Ska ha med laddad kamera nästa gång och föreviga. Vill ha ponnysarna här hemma.
När han pappa går till jobbet på morgonen, däremot, är det stor sorgestund här hemma. Idag balanserade O:et omkring i sin fars tofflor för att dämpa längtan.
Inte konstigt att han saknar. Idag fick han en inslagen present. En Alfons-bok. Åh, kan någonting bli mer barndom än den här boken? Det är den där "Jag ska bara". O älskar Alfons. Ska se till att han läser den där när Alfons inte vill slåss, när han går på toa istället. Så han vet vad han ska göra när det blir muck på dagis.
Eftersom det efter många svåra år kom lön till kontot idag fick jag köpa en blå klänning med tunn blå scarf till. Annars är jag på jakt efter en sjömansklänning. Eftersom jag fått det på skallen antar jag att det dyker upp i affären hysat omgående. Tror jämt jag är så unik, men tre veckor senare har varenda tonåring shoppat samma på Gina Tricot. Trålar febrilt efter sjömansklänningar på nätet, men hittills är det bara barnkläder och adult outfits som matchar mina sökningar.
I förmiddags hörde jag Marit Bergmans nya på P3. Jag fattade inte att det var en Marit-låt förrän hon åhå-ar som hon alltid gör, i slutet. Och då ska det berättas att jag är Marit största fan. Jag är ett pinsamt fan. Det är liksom inte okej att dyrka någon som finns så nära. Man dyrkar en Morrissey eller Sofia Coppola eller någon man har på avstånd. Inte en man intervjuar varje år och ibland hamnar jämsides med på krogen. Som man har gemensamma vänner med.
Jag och AK deppade lite eftersom vi inte synkade våra mammaledigheter. När Folke föddes hade jag bara fyra veckor kvar på min. Därför är denna bonus-vårledighet även en AK-bonus.
Och Folke-bonus, såklart.
Nej, det är ingen snöhög. Inte jag som leker vinterhare. Ingen dålig kamuoflage. Det är bara min mössa.
Under mitt första år på City var jag inte rutinerad nog att veta att man INTE deltar i semel-test, om man har planer att äta gräddbakverket någonsin igen. En eftermiddag åt jag femton fjärdedelsbitar semlor. Det är nästan fem semlor. Det läckte grädde och mandelmassa ur öronen i flera år efter det.
I dag ligger alla mina krafter och skräpar någon annanstans, har ingen aning om var. Det är så illa att jag var tvungen att gå in på jobbet och köpa en latte på vägen hem från affären. För att orka dra vagnen genom snön. Då är man inget muskelpaket, direkt. Inget under av energi.
Ta fram ett ägg så att det blir ljummet. Smula jästen i en bunke. Smält smöret och häll i mjölken och rör om och låt bli fingervarmt, 37°C. Häll lite över jästen och rör tills den löses upp. Häll på resten och rör.
I med salt, kardemumma, socker och ägg. Rör i mjöl och hjorthornssalt efter hand och arbeta degen smidig och blank. Ställ degen på en dragfri plats, lägg över en bakduk och jäs 30 minuter.
Ta upp degen på bakbordet och knåda ut luftbubblor. Dela den i 14 delar och baka ut till runda släta bullar. Lägg dem på plåt med bakplåtspapper och jäs 30 minuter.
Pensla försiktigt bullarna med ett ägg du vispat lätt med gaffel. Grädda bullarna mitt i ugnen, 225-250 grader, i åtta till tio minuter.
Spara semelbullarna till i morgon och fyll dem med mandelmassa. Enklast, och supergott är att gröpa ur bullens innanmäte, tillsätta lika stor del madelmassa och lite varm mjölk och röra samman till en salig fyllning. Vispa grädden lätt och glöm inte att pudra locken med florsocker.
Maria och jag diggade Prodigy ett kort tag. Men vi diggade även Mayday. Vi fick låna några skivor av René Valdes, som många år senare dök upp i Kanal 5's märkliga doku "Masterplan". Jag har en hel låda hemma i Majorna som bevisar min facination för technorörelsen i början av 90-talet. Den är full av rave-flyers i lila, orange och neongrönt. Rave jag (nästan) aldrig gick på, eftersom jag knappt var tonåring.
Ridhjälmsmodet har slagit igenom!
Jag och Nottee har mer gemensamt än att våra mammor brukade ta sina ungar till Plikta i svarta skinnjackor på 80-talet.
Säg att det är lördagskväll.
Vill bara säga att vi också hållt till i Rålis parklek under denna gemytliga skylt idag.
Inlägg
Alla kommentarer
