Anna Åhlund- geniet

Jag fick den här boken av mitt stora F i går. Den är så himla bra. Jag är nästan förälskad i boken. Det är teckningar med text. Jag gapskrattar, får ont i magen och blir ledsen av att läsa den. Och inspirerad. Så himla fin.
Min favorit så här långt är: "Om jag får ett djur ska det heta Siden. Om jag får, det är ju inte säkert." till en teckning med en liten kattfigurs som flyger i en regnbåge med glitter i handen.
Nä, det gick ju inte alls att förklara. Måste ses.

Barnvakt, barnvakt, hela dan!

Vi klarade planen. Helene Billgren-utställningen fick vi se genom fönstren, galleriet hade hunnit stänga. Jag tycker så mycket om hennes grejer. Bara en sån sak som att hon säger att en del av tavlorna är "målat i hästfärgen brunt".

Berns har stans bästa brunch. Jag har inte ätit många, men ingen kan slå en astiatisk brunch under kristallkronor större än vår lägenhet. En brunch med ostron, sashimi, thailändska köttbullar, gyosha och bläckfisksallad. En brunch som avslutas med en dessertbuffé så överdådig att till och med ett kakmonster måste begränsa sig.
Vi behövde inte äta något mer den dagen. Troligen inte den våren.
Efter bio ("Jag har älskat dig så länge", smärtsamt sorglig) drog jag och mitt stora F till Le rouge bar och drack drinkar. Jag drack champangedrink med jasminte.
Sen lät jag fotbollsmatchen vakta F, medan jag firade förtjusande Carina, som fyllde 30 år. På bilden syns Lina, Sofie, Carina och jag. Vi stod i köket, två av oss frågade de andra två fantastiskt roliga frågor om graviditet och förlossning. Sånt som bara någon som inte har barn anser är viktigt att ta i beaktning innan man sätter några till världen. Typ "får man jättstora vårtgårdar när man ammar?".
Ännu en toppenkväll med andra ord.

Det här är min plan för dagen. Imponerande om den håller.

Bernsbrunch-Helene Billgrenutställningen-Bio-Drink på Lydmar/Story hotell-30årsmingelfira Carina-Fotboll.

Hey sailor!

Som jag sa. Visst fan finns det sjömansklänningar på Gina Tricot ett par veckor efter att man fått en sådan dröm på huvudet. Inte att den ska finnas på GT alltså. Jag snackar drömmen om en sjömansdressad sommar.
Den ser lite "skolavslutning-i-nian" ut. Men väl på är den faktiskt nästan så söt jag vill att den ska vara. O matchar såklart med en liten blå sailorjacka, som mamma köpt dyrt i en second handbutik i Göteborg åt honom.
Det läskiga är att jag har en känsla av att detta är den första, men inte sista, sjömansklänning jag kommer lägga beslag på i år. En med midja och femitotalspuffig kjol vore ju inte helt fel, heller.

Brrrum-brrrum- tuuut-tuuut

Lördagar är glädjens dag i vårt hus. Då sitter vi sida vid sida, min son och jag, i soffan och läser tidningen. Han tar motordelen, jag kör kulturen.

Nya Lisa Marklund, fast gay då

Vilket kalas det var när min vän och gamla kollega Niclas ställde till med släppkalas i sin skrytlägenhet. Jag har just kommit hem, med fem glas champagne i magen. Boken svepte jag redanj i tisdags, när O hade feber och mest ville sitta brevid mig i soffan och kolla Pingu. En Annika Bengtzon i bögtappning. Och med ett snabbt, roligt och välformulerat språk. Jag är så himla imponerad. Inte minst efter att Niclas avslöjat att han har sex böcker till i serien om journalisten Patrik Andersson huvudet. Seså, läs nu. Innan du blir sist på.

Jag använder min avundsjuka till någonting konstruktivt

Det är ett år sedan minifamiljen åkte till New York. Tajmingen kunde inte vara bättre: dollarn låg strax under sex spänn, våren hade just kommit och Otis var stor nog att tycka det var spännande men liten nog att sitta i vagnen hela dagarna och uppskatta det.
Just den här veckan och nästa verkar typ alla jag känner åka till det där Äpplet. Måste såklart dela med mig av ett par heta tips till er globetrotters!
Ät för guds skull på Delta grill i Hells Kitchen, 700 9th Ave. Cajun, kreolskt och helt helt fab. Kolla bara den grönsaksspäckade ananasen jag satt och åt av i säkert en timma. Genuint, mitt herrskap. Det man letar efter i fjärran land.Spendera några timmar i skivbutiken(!) Soundfix på Bedford avenue i Williamsburg. Trevligt, fullt av bra indie och datorer där personalen lagt in musik de tipsar om. Gotta love. (Om man har bebis med sig är det ett plus om den sover, som vår).

Gå på baseballmatch. Vi åkte till gamla Shea-stadion (som nu är stängd) i Queens och det var bland det roligaste stoppet på resan. Min första sportmatch ever och den pågick i tre-fyra timmar. Men jag och Knyttet gick och köpte korv och hamburgare, kollade i lite butiker och amerikaner när det blev för långsamt på planen. vilket det i och för sig nästan aldrig blev, eftersom amerikanerna är experter på underhållning. Så fort det fanns lite dö-tid blev det allsång eller så zoomade kameran in någon i publiken som fick dansa eller pussas eller så. Som sagt underhållande. Lets go Mets!

Gör som Otis och Ethan Hawke. Käka på Chelsea Square Diner (368 W 23rd St, mellan 8th och 9th ave). De har allt, det ser ut som THE DINER och har öppet dygnet runt. Vi bodde alldeles intill och eftersom en i sällskapet inte var sådär jättepigg på att äta ute om kvällarna hämtade vi också hem mat från restaurangen.

I grevens tid

Jag vet inte hur det är med er, men jag fick mina våfflor väldigt sent i går. Alldeles innan läggdags. Vad är det för stil? Va?

Breaking news: Mini-Kleerup

Oj. Andreas Kleerup sitter just nu i soffan på Debaser Medis och berättar för Persilja Larsen att han ska bli pappa!
Ooops. Inte planerat såklart. Men alltså, det var inte vår graviditet heller. O var inte ett dugg påtänkt, han var mer av en chock. Men framförallt det roligaste och bästa som någonsin hänt. Någon på jorden.
Grattis Kleerup!
Han har dessutom flyttat till Göteborg och ska hänga på Plikta med "pojken" när han inte är ute och spelar. Jag är nog naiv nu, men jag kan inte låta bli att bli varm och rörd när folk ska bli föräldrar. Liksom innan det händer. Den där clueless och galet lyckorusiga tiden när man bara kan fantisera om vad det är som ska hända.
Åh, Kleerup, du har ingen aning vad som väntar dig.

Tomtebobarnet

Jag och O var på Junibacken och göttade oss i veckan.

It's a mystery

Sånt som bara händer mig. Det är att jämt och ständigt pricka in de dagar det är stängt. Spelar egentligen ingen roll vad det är, men det ska gärna ligga en liten ansträngning bakom proceduren att sig dit. Idag drog jag och lill till Öppna förskolan i kungsholmens församling, skitbra ställe, stort och väldigt snällt (fast jag är jätterädd att de en dag surt ska slänga ut mig eftersom jag inte ens är med i Svenska Kyrkan). När vi kom dit satt en lapp på dörren att det var stängt. Okejdå, tänkte jag och promenerade till Rum för barn på Kulturhuset istället. Där var det KÖ. Sju barnvagnar före. En ut en in.
Vi gick till Stockholms svar på Central park -Humlegården– och deras gigantiska parklek istället. Det var helt förtjusande. Fyra avdelningar alla utomhusleksaker som finns, korvgrillning, ett virrvarr av barn i alla storlekar och ett tåg som lill lekte i hela vistelsen.
Men jag fattar bara inte hur Östermalmsmammorna kan klä sig, och sina små, så propert och så tunt. Morsorna struttar runt i snyggt skurna kappor, nylonstrumpor och högklackat. I geggamojjan. I den nollgradiga geggamojjan. Och barnen har nån liten ullrock och dyra mössor. O har overall från topp till tå och är en sandhög när vi kommer hem och geggan torkat. Jag fryser och förbannar mig själv att jag inte köpt en snygg tajt overall med hög midja än. Och då har jag ändå verkligen mammakittat upp mig i vinterjacka, mössa över öronen, vantar, byxor och fotriktiga skor.

Skitlångt inlägg om bröd

Jag bakar bröd. Om någon undrar varför så skrev jag en krönika i City om det en gång. Så här var den:

Bagarn Bengtsson han är död.
Och tur är väl det. Annars skulle han bergis dö skämseldöden när han såg vad dagens kollegor knådar fram.
Brödet har tappat själen. Och blivit affärens tråkigaste vara. Enda gången man stannar upp och tänker ”mmm, det här var ett gott bröd”, är när affären har provsmakardag och en rund tant bjuder små utskurna bitar på silverfat. Men då ska man veta att det inte är rågbiten med lågt GI-värde som smakar – det är det generösa lagret smör som tanten så motsägelsefullt brett på.

När Maria (som sedan många år tillbaka bor i Bryssel och äter croissant till frukost) var hemma förra sommaren, trodde hon det var något fel på den lokala affären.
”Skitkonstigt ställe, de har BARA mörkt bröd” sa hon.
Men efter ett par veckor i Sverige förstod hon att alla landets butiker saknade någonting där i bröddisken. Äta vitt bröd är det värsta en svensk kan göra. Det skamligaste. Det är vad vi gör när ingen annan ser på. I nedsläckta kök tar vi lustfyllda tuggor rostbröd med Bregott, ost och lite självförakt.

Fast inte alla. Min kille ber om alltid Hönökaka när någon frågar vad de ska köpa för bröd inför vårt besök. Det blir liksom pinsamt. Folk blir alldeles mjölvita i ansiktet och mumlar lugnande till varandra att ”den finns med råg nuförtiden också”. De skojar säkert om honom på middagar som inte vi är med på.
”Har ni hört den om killen som äter Hönökaka? Haahaahaa, vilken tokig prick!”.
Eller så förfäras de: ”Han kanske saknar Barkis också?”.

Själv är jag sedan barnsben en av dem som föredrar riktigt mörka, grova bröd med massor av frön i. Man ska veta att man lever. Även när man käkar bröd.
Men det har ingenting att göra med de gummiliknande GI-bröd eller torra rågrutor som invaderat limpdisken. I drivor ligger de där som ett direkt resultat av panikrädslan för Det Vita Brödet. Vips en dag kom vetenskapen om brödets dåliga inverkan på kroppen. Och lika snabbt stod 30 alla olika alla lika bröd i hyllorna. Med råg i rygggen. Men utan den stora del kärlek som rörts ned i Åkes Hönökaka. Åkes brödrecept som omsorgsfullt bakats fram i generationer. Dagens hurtbullar innehåller alldeles säkert spår av industrins stresshormoner.

Och hur många har egentligen blivit hälsan själva bara för att det inte längre finns grekiskt lantbröd på Konsum?

Nu är det ju inte själva uppfinningen bröd det är fel på. Bagerierna lyckas fortfarande göra fler än Elin Peters lycklig. Och de få gånger jag ställer mig vid bakbordet själv vill jag ju helst bara leva på vatten och bröd.

Så giv oss vårt dagliga bröd. Men rör i lite fantasi.

Det här brödet bakade jag i måndags. Det är ett enkelt recept från Leilas "A piece of cake".

Du behöver

50 g smör
5 5 dl filmjölk
50 50 g färsk jäst
2 2 dl mörk sirap
2 2 tsk salt
6 6 dl vetemjöl special
6 6 dl rågsikt

Gör så här:

Smält smöret och blanda med filmjölken. Värm till fingerljummet, max 37 grader. Smula jästen i en bunke och tillsätt degvätskan, sirap och salt. Tillsätt vetemjöl och rågsikt lite i taget tills degen går ihop och blir mjuk och elastisk. Knåda in det sista mjölet för hand.

Jäs i bunken under bakduk till dubbel storlek.

Sätt ugnen på 200 grader.Baka ut degen till två limpor och lägg i mjölade brödkorgar alt. på en plåt med bakplåtspapper, jäs under bakduk till dubbel storlek.

Grädda bröden i mitten av ugnen i 35-40 minuter. Täck dem med aluminiumfolie efter halva tiden så att de inte blir för mörka.

Och du. Glöm inte bakschaletten på huvudet.

Sommarlängtan

En enkel dessert när man inte orkar nåt gräddigt gott. Gjorde succé i Casa Fredhäll i går kväll i allafall.
Jordgubbar
Färsk mynta
Lime
Mörk mintchoklad

Skär jordgubbarna och blanda dem med hackade myntablad. Skär limen i tu och krama ur saften över gubbarna. Krossa chokladen i små bitar och blanda ned.

Flum-biskvi

Bästa Håkan är här på besök från Malmö. Det var så längesen att han blev full i skratt när han hörde mig prata om "min familj".
–Du sa: min familj!
Jaha, ja det gör jag väl några gånger om dagen, tänkte jag. Sen tänkte jag att det inte fick gå så lång tid mellan sesningarna igen. Håkan och jag fikade på Södervegg, ett totalt ostockholmskt ställe. Allt är vegan-vänligt och känslan är mer hippie-Göteborg. Eller Malmö för den delen. Håkan köpte sig en helt otroligt veganmumsig biskvi.
Så vackert hemmagjord look.

Bio Rio

Min arbetsplats blöder alltså. Halva redaktionen har varslats om uppsägning men det är inte helt klart vilka som står var i turlistan. Jag sitter säkert i båten, eftersom jag varit på City sedan starten 2002. I går tog jag och mina kära kollegor Lina och Carina en Söderpromenad för att prata, smälta och älta beskedet. Vi avslutade på nya biografen Rio i Hornstull. Gamla sunkiga Kvartersbion har fått ny skrud och dessutom byggts ihop med bästa fiket Copacabana. Hurra för barnvagnsburna vänner som O och Linas lilla Harriet, som inte alltid vill vara förvisade till Vurma när det ska fikas på Knivsöder.
Jag och O:et köpte en hallongrotta, mest för det förtjusande pappret.
Äkta tantromantik.

På allmän begäran

Det är skitsvårt att plåta sig själv, speciellt om håret ska synas och inte bara ögon och näsa. Tack store värld att jag inte behöver göra dagens outfit-bilder. Ska se om jag kan få hjälp att ta en vettigare bild på resultatet av Sure Baby Yes-besöket senare idag.

Kristid

Medan det blåser fruktansvärt svinkalla krisvindar på mitt jobb Stockholm City, nästan hälften av redaktionen ska bantas bort, håller jag och min lille oss hemma. Bakar bröd och lagar linssoppa. Hostar och tittar på "Totoro".

Sure baby yes

I dag var jag hos frissan. Första gången för mig på nyöppnade Sure Baby Yes i Hornstull, som jag fortfarande anser är mina kvarter. Salongen har tio stolar, huserar i en källarlokal en trappa ned på Bergsundstrand och har neonrosa, gula och turkosa blixtar och streck mot en enkelt vitmålad lokal. Kort sagt, det är skitsnyggt. Min frisör hette Johanna, hade supersnygg kort blond Robynfrisyr och likadan rosa nyans på läpparna som jag brukar ha. Dessutom hade hon en son som är lika gammal som min. Och så var hon lika gammal som jag.
Medan mitt hår tvättades spelades Holes album "Live through this" från 94 och det kändes klockrent.
Således hade jag två toppentimmar i stolen, jag protesterade inte ens mot att jag redan läst både numret av Rodeo och Bon jag fick i knät. Mest för att jag kände mig så nöjd med tidningsvalet. På andra frisörsalonger får man en Hänt Extra, Veckans Nu eller Elle på sin höjd.
Resultatet? Guldlock, kallar jag mig. Färgade min utväxt i samma milda nyans som längderna, och behövde inte klippa alls mycket på längden.

Åsa+Alf=Nutid

Idag lyssnar jag på Nutid. Det är Åsa Jacobsson och Håkan "Alf" Åkessons instrumentala projekt, som snart släpper sitt debutalbum. Åsa är min kära Marit Bergmans ständige vapendragare och klaviaturkvinna. Och Alf är Sveriges mest underskattade eller i allafall ouppmärksammade popstjärna. Han ser ut som en prins, blandar Byrds-gitarrer med plingplong, skånska och textrader som "Fridhemsplan - fulast i stan" eller "Mecka eller Medis,popmusik och fotboll, där är alla tjenis, prettoghetto so-fo". Eller min favorit "Det har aldrig vart min stil, att ha en låg profil".
Hursomhelst låter deras gemensamma projekt som en rättvis blandning av de två. Som när generna blandas och blir ett barn, en egen person med tydliga spår av sitt ursprung.
Ryktet säger faktiskt att Åsa och Alf, som är ett äkta par, blir föräldrar till ett riktigt litet barn i början av sommaren. Så fint!

Ps. En gång gick Nutid förbi utanför mitt fönster. Eftersom vi bor på första våningen kan man se in om man tittar upp. Det var precis vad de gjorde och där stod jag i linne och underbyxor och bytte blöja på O:et. Vi fick ögonkontakt för en sekund och jag är fortfarande röd i ansiktet av pinsamhet. Men skit i det nu. Lyssna på Nutid.

Bilden är lånad från bandets Myspacesida.

Sådan mor sådan son

Kaa-kaa tjoar lilla O när han får syn på mina delikata strumpor. Han är helt införstådd i det här med kakornas förlovade värld. Han kallar till och med sig själv för Koo-kis.

Stockholm finest

Det är synd om Lill-korven idag för han är sjuk. Mest förkyld faktiskt, men han får krupp när han har virus och det är jäkligt obehagligt. Under natten låter det som att han inte får luft. Och även om all information jag fått om krupp lovar att luftrören inte KAN tjockna igen helt går det ju såklart inte att sova när O:et typ kippar efter andan i varje brösthöjning.
Som tur är har han vant sig och verkar oerhört lugn och cool. Så cool att han fick dra på sig sin grunge-outfit dagen till ära. Sen övade vi på hans Stockholm finest-leende.
Själv tycker han verkligen att han fått till foto-fejset.
Men jag vet inte riktigt...
Det är inte direkt så... eh naturligt?

A perfect day

Helgen svischade. Nu är den nästan inte kvar längre. Men den var bra. Först åkte vi med lillen till min lillasyster i hennes förort. Hans första riktiga sleep over.
Jag, mitt F och hans kompis Jonas åt våra magar proppfulla på Marie Laveau, som äntligen vågat satsa på det New Orleanska temat fullt ut, även i köket.
Jag åt en hel hummer och fick svår abstinens. Kan man bakfylleäta hummer? Det enda jag vill just nu.
Sen åkte vi till Annika och Erik som hade fest i Gröndal. De hade gjort 100 olika snittar som såg farligt goda ut, men jag hade ingen plats kvar i magen. Inte ens för hennes mjölkchokladfyllda muffins...
Det rara värdparet.
Vi stannade alldeles för kort och drog vidare till Strand för att se Brooklyn-bandet Crystal Stilts. Som en neoflummigt Velvet underground och jag dansade och woohooade. Men enligt den sällsynt vackra apan nedan var det bara jag och två tweetanter som diggade.
När vi kom hem propsade jag på att vi skulle efterfestdricka Cava, men tack gode för att man har en bättre hälft med någorlunda vett. Klockan elva morgonen efter väcktes vi av att Onkel Reino och Naz stod på gatan utanför redo att visa upp sin nya Mini Cooper. Jag beundrade skönheten (svart och brun) med ögon som knappt gick att öppna en millimeter.
Nu är det snart vardag igen.
Lika bra det.

Coco!

Oh Lola!Olala. I dag har jag verkligen överträffat mig själv i att leva upp till drömbilden av mig. Idag är jag PARODI på min egen fantasi om mig.
Kokosmazarinen blev delikat, ett stycke mästerverk faktiskt. Jag bytte ut apelsinmarmelad mot lemon curd och tog i massa choklad. Det var lite trixigt att få ner mördegen i formarna, eftersom det var vanliga muffinsformar visade det sig. Jag hade egentligen behövt hårdare, bakelseformar.
Kokosmazarinerna är superfina att titta på och dessutom inte så söta, precis som en lång stilig man jag känner önskat sig.
Nu hoppas jag på fikabesök i morgon så någon får njuta bakverken.

Kokosmazariner
ca 18 stycken (jag fick det till 12)
Mördeg
3 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
knappt 1/2 bakpulver
1/ ägg
100 g margarin

Fyllning
50 g margarin
1 1/4 dl strösocker
1 stort ägg
50 g hackad blockchoklad
2 msk lemon curd
2 1/2 del riven kokos

Arbeta samman mjöl, bakpulver, socker, ägg och fett till en smidig deg direkt på bordet. Låt degen stå kallt några timmar. Kavla ut degen och klä de smorda formarna.

Rör matfettet och sockret till fyllningen. Tillsätt ägget, chokladen, lemon curden och kokosen. Häll fyllningen i formarna. Grädda i 200 grader i 15 minuter.
Mmmmmmmm.

Lite så här

I sovrummet.I hallen.
I vardagsrummet.

Gröna fingrar/dödarfingrar

Jag dödar dem alltid. Svältdöden. Och bristpåkärlekdöden.
Men nu har jag kommit på hur jag ska hålla hemmet grönt och skönt utan att sköta krukväxter. Snittblommor såklart. Bara att slänga när de inte mår bra längre. Kräver ingen omsorg alls. Och så är de mycket vackrare än ett gäng stackars gröna blad på torr pinne.
I dag gick jag och Lina långpromenad i slask, is och lera till Skulpturens hus i Vinterviken där vi lunchade. Dyr lunch utan kaffe, så nästa gång satsar vi på en senare tripp och en fika. De har bland annat bärpajer och brownies i små glas som jag känner mig lite nyfiken på. Vinterviksutflykten är en utmärkt föräldraledighets-syssla. Stället är stort, vackert och fullt av bebisar. Hur många barnvagnar som än trängs, och det är typ pinsamt många, finns ändå en barnstol ledig. Om man har lite större kids, som jag, är man också tacksam för lekhörnan med färgpennor och tågbana.
På vägen hem köpte jag japanska körbärs-kvistar i blombutiken i Hornstull. Skuttade sedan hem på lätta vårben.

Kamouflerad

Otis smälter in i en soffa på Skulpturens hus i Vinterviken.

Blame it on the sky

Idag ska jag i allafall se till att inhandla kakformar. Egentligen hårda, bakelseformar. Jag ska göra kokosmazariner. Men det kan nog följa med ett par tjusiga cupkakeformar också. Och ett sånt där kakfat i flera våningar. Jag vill ha ha en kakfest. Tänk en lägenhet full av blommor, cupkakes och macarones i alla färger. Och bubbel. Och en spellista med Fever Ray, Dusty Springfield, La Roux, Fleetwood Mac, Neko Case, Lily Allen, Anna Järvinen, Nottee, Love, Carole King, Håkan och Bob Dylan. Haha.
Det är den tjocka, grå himlen som gör det med mig.

Stressen

Nämen det är faktiskt inte så lätt att hinna/orka blogga, skriva recensioner, skriva krönikor, lyssna på skivor, läsa mail, läsa forum, läsa bloggar, hitta nytt, gå på spelningar. Inte när man hellre vill gå på Öppna förskolan, laga vettig mat, gunga, köra bilrace i vardagsrummet och färglägga olika djur. Jag vill köpa tulpaner och sätta upp en hylla också.
Jag har skrivit om det. Inte just om det men lite i dagens krönika här.

The more the merrier

Det här med måttfullhet är ingenting vi utövar i vår familj.

AK bakar

Förtjusande AK gjorde en variant på New York cheesecaken nedan när vi var på middag hos dem i lördags. Med hallon och kolasås över!
Eh...Ah.