Många färger!

Alla lekparker ser likadana ut. En klätterställning med frukter som klättervägg, en gungande repbro, massa hål som småttisar kan trilla igenom (som förälder springer man skräckslaget från lucka till lucka och önskar man vore en bläckfisk) och en rutchbana. Samma älg-gung. Likadana däckgungor och babygungor. Sandlåda. Stora runda gungan.
Men på Nytorgets lekpark finns EN gunga med orginellt utseende. Vore festligt om fler lekplatser gjorde plats för lite kreativitet.

Kitty and Me

En dag på jobbet berömde en kollega, manlig i 45-årsåldern mina strumpor.
–Snygga sockor, Björken!
Man tackar, gillar dem mycket.
–Min dotter har likadana. Men hon är 12.

Underbarnet

Min 15-åriga kusin Linnea är helt fenomenal på att baka. Hon är ett fullfjädrat proffs och har inte ens börjat gymnasiet. Det härliga är att när hon slängt ihop ett mästerverk rycker hon lite på axlarna som om det vore det enklaste i världen.
Linnea Lans, lägg det namnet på minnet. Snart fixar hon de vackraste bakverken i en tv-ruta nära dig.
När jag och O var hemma och firade hennes lillebror och mammas födelsedagar hade hon gjort en sådan här. Helt ljuvlig.

New York blueberry cheesecake
300 g digestivekex
150 g osaltat smör
1 dl strösocker
1 dl maizena
2 tsk vaniljsocker
600 g Philadephia
2.5 dl kesella 10%
3 st ägg
1 dl vispgrädde
200 g vit choklad
1 dl frysta blåbär

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader, varmluft. Smält smöret.
2. Krossa kexen i en mixer och rör i det smälta smöret.
3. Tryck ut kexblandningen i en teflonform med löstagbar kant. Grädda botten i 10 minuter och låt den svalna.
4. Vispa phiadelphiaost och kessela krämigt i en skål. Blanda socker, majsmjöl och vaniljsocker i en skål. Rör i ett ägg i taget och sist vispgrädden.
5. Höj temperaturen i ugnen till 200 grader.
6. Smält chokladen i ett vattenbad och rör ner den i smeten.
7. Fyll smeten över kakbotten och strö över bären på toppen. Grädda kakan i ca 40 minuter. Täck den med aluminiumfolie när den blivit gyllenbrun, så att den inte blir för mörk. Stäng av ugnen och låt kakan stå kvar i eftervärmen i 30 minuter.
8. Låt cheesecaken stå i kyl över natten eller 6-8 timmar för att den ska sätta sig och bli lättare att skiva upp i snygga bitar.

Receptoch bild från Leila Lindholm, recept.nu. Foto Fredrik Sandin Carlsson.

Very Important Persons

Här är mina bästa kompisar. Som man kan se är det upptagna tuffa tv-människor som sitter i viktiga möten och åker till Paris för att intervjua Phoenix dagarna i ända, istället för att komma och hälsa på mig.
De bor i fjärran städer.
Det här är en offentlig uppmaning. Kom hit. For fuck' sake.

Det är sånt som bara händer mig

Meningen ekar i huvudet som en elak förmaning. Typ jag måste skärpa mig och bli matematiskt ordentlig. Idag hade jag hoppats kunna publicera en stålande recension av Horntullsfrissan Sure baby yes. Jag har inte varit hos frisören sedan i maj förra året och var helt sjukt överpeppad. Finklädd och allt. F jobbade över tidigare i veckan så han kunde sluta två idag och vara med lillen.
Så var frisören sjuk. De hade visst ringt och ringt. Bara det att jag tillfälligt har ett annat nummer. Tänkte väl inte jag på!
Det är rätt svårt att få tid och barnvakts-Frida kunde ingen av tiderna i mars. Så jag får la dras med au natrual och kluvna hårtoppar-looken tills vidare.Det fina i kråksången är att jag fick en eftermiddag med båda mina hjärtan. Vi hängde på Reimersholme. Åt mellanmål på Vurma och jag förälskade mig återigen i de förgyllda små hästarna de har lite här och var. På väggarna, i lampsladdarna. Ska ha med laddad kamera nästa gång och föreviga. Vill ha ponnysarna här hemma.

Payday!

När jag började jobba fick jag vinna tillbaka den där fullkomliga kärleken från O i slutet av varje vecka. Han var inte direkt sur. Men inte heller överväldigad av min blotta uppenbarelse.När han pappa går till jobbet på morgonen, däremot, är det stor sorgestund här hemma. Idag balanserade O:et omkring i sin fars tofflor för att dämpa längtan.Inte konstigt att han saknar. Idag fick han en inslagen present. En Alfons-bok. Åh, kan någonting bli mer barndom än den här boken? Det är den där "Jag ska bara". O älskar Alfons. Ska se till att han läser den där när Alfons inte vill slåss, när han går på toa istället. Så han vet vad han ska göra när det blir muck på dagis.Eftersom det efter många svåra år kom lön till kontot idag fick jag köpa en blå klänning med tunn blå scarf till. Annars är jag på jakt efter en sjömansklänning. Eftersom jag fått det på skallen antar jag att det dyker upp i affären hysat omgående. Tror jämt jag är så unik, men tre veckor senare har varenda tonåring shoppat samma på Gina Tricot. Trålar febrilt efter sjömansklänningar på nätet, men hittills är det bara barnkläder och adult outfits som matchar mina sökningar.
The struggle continues, som några Looptroopare skulle sagt.

The Marit Collector

I förmiddags hörde jag Marit Bergmans nya på P3. Jag fattade inte att det var en Marit-låt förrän hon åhå-ar som hon alltid gör, i slutet. Och då ska det berättas att jag är Marit största fan. Jag är ett pinsamt fan. Det är liksom inte okej att dyrka någon som finns så nära. Man dyrkar en Morrissey eller Sofia Coppola eller någon man har på avstånd. Inte en man intervjuar varje år och ibland hamnar jämsides med på krogen. Som man har gemensamma vänner med.
Men jag kan inte rå för det. Fortfarande blir jag alldeles cavarusig i hela kroppen när jag lyssnar på hennes briljanta, melankoliska lyckopop. Hennes stil är alltid den tjusigaste, om det är grå huvtröja, urtvättad indietischa eller blommig klänning, spelar ingen roll. Hennes converse är liksom alltid snyggare slitna än mina. Ibland hör jag mig själv säga: ahmen Maaarit sa så. Som om hon vore nån storsyrra jag såg upp till eller nåt.
Som sagt pinsamt. Värst av allt är att det finns bildbevis. Kolla Marits artiga, men plågade blick: hjääälp, någon? Och jag som bara ler mitt allra lyckligaste och håller FAST henne. Herregud. Tur att AK står där brevid helt förstående.
"Bang bang" låter spännande, dov och mindre skrikig, mindre wailig. Mer 80 och mer 70 och.. om jag skulle säga en färg: Lila.
Albumet, som hon denna gång producerat själv, kommer 25 mars och heter "The tear collector".

Kvällsmat

Cheeseckake brownie-glass med hallon på mormors porslin blir nästan som en tavla.

l'Esprit d'escalier

När jag berättade vad min son heter, för ett gammalt häng, svarade han med ett flin:
"Men Otis är ju ett negernamn".
Det var säkert ett år sedan. Och jag tappade allt mål i mun. Bara stod där i Lilla baren på Debaser gapade. LOG säkert lite dumt medan hjärnan febrilt försökte återhämta sig. Men jag SA aldrig någonting.
Och nu kan jag inte släppa det. Det fulaste, dummaste, mest ignoranta, fördomsfulla, rasistiska, elaka, osäkra jävla omoderna och ogina någon någonsin sagt till mig.
Jag har inte ens berättat det för någon för att jag skäms så.
Men det är bonnen som ska skämmas.
Skäms.

Bonus!

Jag och AK deppade lite eftersom vi inte synkade våra mammaledigheter. När Folke föddes hade jag bara fyra veckor kvar på min. Därför är denna bonus-vårledighet även en AK-bonus.

Och Folke-bonus, såklart.

Det är väl inget fel på gamla saker?

Nej, det är ingen snöhög. Inte jag som leker vinterhare. Ingen dålig kamuoflage. Det är bara min mössa.
Det stora F:et i mitt liv får stressad blick och undrar om jag ska ha den där, varje gång jag använder mössan. Vaddå? Det är en vanlig mössa. För fem-åringar.
Har lite svårt att skiljas från den bara, den har ju hängt med 24 år eller nåt. Vi har haft mycket skoj tillsammans. Jag tycker den är fin. Gör väl inget att inte hela huvudet är täckt?

En till bara

Under mitt första år på City var jag inte rutinerad nog att veta att man INTE deltar i semel-test, om man har planer att äta gräddbakverket någonsin igen. En eftermiddag åt jag femton fjärdedelsbitar semlor. Det är nästan fem semlor. Det läckte grädde och mandelmassa ur öronen i flera år efter det.
Sex år senare har jag kommit över förätningen och jobbar hårt på en ny. Har ätit tre semlor i år. I kväll tar jag den sista för säsongen.
Fyra på ett år är väl okej eller?

Dan före dan

Tur för mig att jag tog tag i det här baket för flera veckor sedan.
I dag ligger alla mina krafter och skräpar någon annanstans, har ingen aning om var. Det är så illa att jag var tvungen att gå in på jobbet och köpa en latte på vägen hem från affären. För att orka dra vagnen genom snön. Då är man inget muskelpaket, direkt. Inget under av energi.

Semle-bullar:
Två ägg (ett till pensling)
50 g jäst
100 g smör eller magarin
Tre dl mjölk
0,5 teskedar salt
En tsk kardemumma
En dl socker
0,5 tsk hjortronsalt
Cirka tio dl vetemjöl

Ta fram ett ägg så att det blir ljummet. Smula jästen i en bunke. Smält smöret och häll i mjölken och rör om och låt bli fingervarmt, 37°C. Häll lite över jästen och rör tills den löses upp. Häll på resten och rör.

I med salt, kardemumma, socker och ägg. Rör i mjöl och hjorthornssalt efter hand och arbeta degen smidig och blank. Ställ degen på en dragfri plats, lägg över en bakduk och jäs 30 minuter.

Ta upp degen på bakbordet och knåda ut luftbubblor. Dela den i 14 delar och baka ut till runda släta bullar. Lägg dem på plåt med bakplåtspapper och jäs 30 minuter.

Pensla försiktigt bullarna med ett ägg du vispat lätt med gaffel. Grädda bullarna mitt i ugnen, 225-250 grader, i åtta till tio minuter.

Spara semelbullarna till i morgon och fyll dem med mandelmassa. Enklast, och supergott är att gröpa ur bullens innanmäte, tillsätta lika stor del madelmassa och lite varm mjölk och röra samman till en salig fyllning. Vispa grädden lätt och glöm inte att pudra locken med florsocker.

The Ice Storm

Mayday!

Det förväntas att jag ska recensera Prodigys nya album. Men asså, motståndet att stoppa in "Invaders must die" i datorn är enormt.
Jag drömmer mig hellre tillbaka till tider då den här duon ansåg sig vara allsmäktiga.Maria och jag diggade Prodigy ett kort tag. Men vi diggade även Mayday. Vi fick låna några skivor av René Valdes, som många år senare dök upp i Kanal 5's märkliga doku "Masterplan". Jag har en hel låda hemma i Majorna som bevisar min facination för technorörelsen i början av 90-talet. Den är full av rave-flyers i lila, orange och neongrönt. Rave jag (nästan) aldrig gick på, eftersom jag knappt var tonåring.
Det var 1993, kanske 94 och det skulle dröja ytterligare flera år innan jag fick någon ordning på mitt musiklyssnande.

Kom ihåg var du såg det först

Ridhjälmsmodet har slagit igenom!
Alexander Bard måste ha varit inne på min Facebook-sida. Eller fått något av mina mms-julkort. Han uppträder just nu i denna ultramoderna kreation i Melodifestivalen tillsammans med sitt BWO.
Jag är en sådan trendsetter. Jag introducerade ridhjälmen för modescenen redan 2008.

Spring, Annah, spring

Jag och Nottee har mer gemensamt än att våra mammor brukade ta sina ungar till Plikta i svarta skinnjackor på 80-talet.
Vi är nämligen springnördar.
Just nu är jag en helt kass spring nörd, dock. Senast jag sprang var för två veckor sedan. Men då sprang jag runt Kungsholmen (fuskade bara med själva Fredhällsbiten).
Ja, sedan jag blev gravid har mitt springande reducerats dramatiskt. Men innan det gjorde jag Midnattslopp och Hässelbylopp på 50 minuter. Jo-jo. Bara isen försvinner ska jag seriös-springa igen. Bästa träningsformen.
-Man kan göra det när man vill. Bara man har en timme.
-Man kan mysjogga om man är på de humöret eller pressa sig att springa så det gör ont om man är i form för det.
-Man kan lyssna på den musik man själv vill under tiden.
-Det funkar.

Nottee då? Hon har också gjort Midnattsloppet på finfin tid. När jag intervjuade henne för mitt Gonnabe-uppslag för ett par veckor sedan berättade hon att när hon är inne i sitt springstim nördar hon ner sig helt. Läser springbloggar och sånt.
Springblogg. Så himla pop.

Radio Ga Ga

Säg att det är lördagskväll.
Att du spenderar kvällen hemma i soffan med härligt sällskap. Säg att du vill bjuda på något men säg också att du inte orkar dra i gång ett cupkake-projekt a'la Leila Lindholm.
Säg att du på sin höjd orkar göra kokosbollar.
Gör radiokaka! Lite fint 50-talsporslin till det och du har den snyggaste kakan i stan.
Plättlätt.

Radiokaka (25 kakor)
250 g kokosfett
200 g mörk blockchoklad
två ägg
tre dl florsocker
(lite starkt kaffe)
25 Mariekex

Smält kokosfettet och chokladen i vatten bad eller i micro. Låt svalna. Vispa ägg och florsocker fluffigt. Rör ned chokladsmeten i äggfluffet.
Klä en avlång form medbakplåtspapper. Häll en centimeter smet i botten. Täck med kex. Varva smet och kex, avsluta med smet.
Kyl kakan så den stelnar, gärna i kylen över natten. men frysen funkar för den som spontanbakar.
När kakan är stelnad, ta ut den och skär i rätt tunna skivor.
Klar!

Ps. I somras hade kioskfiket, hette det... Axels kiosk(?), i den där parken på Åsögatan, radiokaka på menyn. 15 spänn. Bästa fikan i somras.

For my little O

Det här är till en mycket liten flygplansälskare.

Kött är gött

Vill bara säga att vi också hållt till i Rålis parklek under denna gemytliga skylt idag.

Drömmarnas kaj

Medan lilla O sussade i vagnen gjorde jag mammaledighetssaker som att köpa en latte och en kvällis, sätta mig i solen och ta det lugnt. Det är sällan mina dagar ser ut så. Jag har alltid någonting att göra när lillen sover.
Men idag promenerades det längs Norrmälarstrand, jag stannade extra länge där båtarna ligger. Under pälsen hade jag en skepparkavaj och jag letade hela tiden efter någon att Åhoj-a till.
Jag gillar känslan av att vara bland båtarna. Det påminner mig om Göteborg. Mitt imaginära Göteborg. I verkligheten är Gullbergs kaj, som Håkan sjunger om, inget ögongodis. Där ligger näst intill övergivna båtar, och rätt mycket bröte. Men det är Göteborg. Skitigt och rufft.
Det är därför jag känner mig hemma i Hornstull.

Me and my shades

En synnerligen bra dag för solglasögonpremiär.

Träsmak

I somras träffade jag Johan och Camille från Dub Sweden på Accelerator-festivalen. Vi lärde känna varandra under en galen efterfest i Växjö, som jag och min kompis Em trängde oss in på i ren småstadstristess. Johan är gift med Anna Wilson, bandmedlem och syster till världens bästa Jenny Wilson. Jag minns att och Johan pratade om Jenny Wilsons nya skiva där mellan banden på Münchenbryggeriet, men jag har inget minne alls om vad han berättade.
När jag så fick höra första singeln "Wooden chair" för några månader sedan blev jag överaskad och glad. Nu gör Jenny Wilson nämligen galen-r'n'b. Så himla roligt att någon bara gör det hon känner för och samtidigt åetruppfinner sig själv. Temat på albumet "Hardships", som jag recenserar i City på onsdag, är dessutom moderskap.
Kunde en skiva vara mer anpassad till mig våren 2009?

Pressbild av Anders Kylberg.

Lilla tjuren Fedinand

I går trotsade jag och mammalediga Lina den rispiga kylan och tog våra små på en prommis till Moderna Muséet. Som alltid när jag planerar någonting bra var Arkitekturmuseets lekavdelning med klossar och små hus stängd för teater för lite större barn. Men det blev en utsiktsgrann fika - stans dyraste?
(Säger jag bara för att jag är så fattig just nu att jag fick låna de 250 kronorna jag druckit vin och ätit tiramisu för på kvällen, av Erika. Mitt VISA-kort funkade inte, kom servitrisen och sa. Pinsamt, men det är inte så konstigt om man inte har några pengar på det.)

På Moderna har de nu en utställning av den japanska animatören Tabaimo. Jag måste gå tillbaka för att se klart den, för mitt lilla O blev så rädd för mörkret, de obehagliga stämningsljuden och kanske det groteska i videokonstverken, att han klamrade sig fast och pep. Inget att göra ännat än gå ut och läsa lite barnböcker. Linas lilla Harriet, däremot, är en riktig liten konstnörd. Hon kom ut från utställningen och såg alldeles lycklig ut i selen på Linas mage.

Mest fastnade jag för verket public conVENience, som utspelar sig på en tecknad tredimensionell damtoalett. Vardagsyta och vardagsintimitet med plötsliga, groteska inslag. Måste tillbaka.

Delerium

"En film om Olle Ljungström". Se den. Smärtsam och vacker. Och Olle. Många frågor lämnas obesvarade. Typ alla. Det är mer att få vara i Olles märkliga värld ett litet tag. Som att lyssna på någon av hans skivor.
En gång åkte mitt ex på turné med Olle Ljungström. På Gotland. Han kom hem i ett delerium som närmast kan kallas sinnessjukdom. Jag har aldrig känt mig mer hjälplös och liten än när han snurrade runt i vardagsrummet, med en tecknad kuk på magen och stjälpe i sig pissvarmt rödvin som han genast kräktes upp igen.

Fly safe

Sommaren 2007 fick jag en ny födelsedag. Inte så att den är min. Men det som rör O rör vid mitt hjärta.
När han fyllde ett år i somras gjorde jag den här tårtan. Den första sötsak O:et smakade.

TIGERTÅRTA MED BANAN OCH KOLAGRÄDDE

Jag har bakat kakan i en flyplansform, som jag hittade i en gigantisk kakbutik i New York i våras.

Tigerkakan :
200 gram smör
2½ dl strösocker
3 ägg
4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 dl mjölk
3 msk kakao
3 tsk vaniljsocker
Ströbröd (Eller krossade Mariekex)

Vispa smör & socker poröst med elvisp. Tillsätt äggen ett i taget under omrörning. Tillsätt mjölet blandat med bakpulvret. Sedan mjölken. Ta bort 1/3 av smeten och häll i en liten bunke, blanda den med kakaon och resten av smeten som är kvar blandar du med vaniljsocker. Smörj och bröa en ugnsfast form. Fyll formen med hälften av den ljusa smeten och klicka sedan i den mörka, fyll på med resten av den ljusa överst! Grädda i nedre delen av ugnen 175 grader ungefär 1 timme.

Låt kakan svalna och skär försiktigt av toppen med en brödkniv. Bred på ett en centimeter lager av mosad banan.

Lägg tillbaka “toppen” över bananmoset.

Vispa grädde och rör i ett par matskedar kolasås. Bred kolagrädden över kakan. Garnera med Non-stop.

Persilja

Det enda man verkligen längtar efter att höra på SVT's storsatsning "Popcirkus", från Debaser Medis, är när Alejandro Fuentes Bergström pratar om Persilia Larsson och Kristina Luuk.

Blonde Redhead

Jag är helt besatt av tanken att skaffa rött hår. I en perfekt röd nyans.
Men någonting (eh, min hy som inte är gnistrande elfenbensblek utan bara vinterglåmig-blek) säger mig att jag inte borde. Min trista grå-grön-blåa ögon färg och anonymt skandinaviskt blonda hår likaså.
Men jag VILL, eller typ MÅSTE, ha Elly Jacksons (La Roux) hår.

Och Molly Ringwalds. i "Breakfast Club" 1985. Nu är det inte bara deras perfekta frisyrer som tagit min hjärna i besittning. La Roux's låt "Quicksand" är årets hittills mest spelade, både i stereon och huvudet.
Och när "Breakfast Club" visades på tv igen för ett par veckor sedan föll alla delar i tv-serien jag skriver (eller nåja – ska skriva, jag ska) på plats.
Jag tänker att om jag skaffar frisyren så kommer allt det andra på köpet. Kanske även de bruna ögonen.
Vi säger så.

Jag skiter faktiskt i Herreys

Den här krönikan av mig publicerades i dagens City:

Vänner och kollegor antar alltid att vi har samma referenser. Sluta anta. Jag har ingen aning om vilka Lili och Susie är.

Ann-Sofie och Tove i min klass visste vilka systrarna Päivärinta var. Men jag hajade aldrig vad det var de gastade om på rasten när de dansade och sjöng ”Å mamma, Kent Jutell”, och grälade om vem som skulle vara den lila och vem som var den rosa.

Är du kvinna och född mellan 1975 och 1985 förväntas du ha tillbringat all ledig tid framför spegeln mimandes till Carola, sett ”Dirty Dancing” fler gånger än vad som är hälsosamt och haft Pernilla Wahlgrens pentade frisyr på 80-talet.

Men om det närmsta man kom Melodifestivalen var en kassett med ”Doing the omoralisk schlagerfestival” då? Om man åkte och tältade i en kohage istället för att dra på charter till Kanarieöarna?

Då känner man sig som ett ufo när det ska nostalgipratas över ett glas på Indigo. Då är all finkultur, all politik man fyllts med under uppväxten ingen stolthet längre. Då förvandlas man till en högstadiemes, som bara vill passa in i svennemedelklassen och äta kött, potatis och sås på söndagar.

Oftast brukar jag fejka i de sammanhangen. Mitt triumfkort heter Lessebo och är en riktig håla i mörka Småland. Lessebo, min fulpopulärkulturella räddning. Ett gröna vågen light-anfall hos mina föräldrar bytte den alternativa Göteborgsstadsdelen Majorna mot småstadslivet. I Lessebo lärde jag mig lyssna på svensktoppen, älska Tomas Ledin och dyrka NKOTB.

Mamma och pappa lärde sig bara hata Bingolotto och minigolf ännu mer, så vi flyttade snart tillbaka igen.

Min första dag i nygamla Majorna–klassen var en chock. Ingen visste vad fråga chans var. Och ingen var kär i Joey McIntyre. Jag tror inte ens de sett ”Indiana Jones”.

Nu har jag slutat mesa mig. Jag skiter i ljuva Herreys–minnen, som alla har samma. Jag ägnar mig åt helt andra ungdomsskildringar. Som det fantastiska självbiografiska seriealbumet ”Persepolis”, om Marjane Satrapis uppväxt i Iran under den islamistiska revolutionen. Som Marjaneh Bakhtiaris ”Kan du säga Shibbolet?”, Hana Makhmalbafs spelfilmsdebut "Buddha föll av skam". Och Fatih Akins mästardrama ”Mot väggen”.

Där bakgrunden är lika unik som karaktärerna.
Annah Björk

En älva

Det bor en älva
i en mycket liten mans kropp
här i mitt hus.

Eat this!

I denna bedårande presentpåse ligger den godaste choklad jag ätit.
Det är såklart inte jag som har tillverkat den.
Det är jag som har fått den.
Tillverkaren heter Eje's choklad, och ligger på Erik Dahlbergsgatan på Östermalm/Gärdet. Tur att de har sin chockofabrik så långt från mina kvarter, annars hade jag fått hålla dem ansvariga för akut fetma.
Varje pralin är fylld av liksom mousse, alldeles vispat och smaksatt med mumsigheter som mint, nougat och mandelmassa.
Lovar att aldrig mer trippa ned till Scoopet, som fiket på jobbet heter, och slentrianköpa chokladbitar jag nästan inte ens gillar. Dumle. Är det verkligen gott?