Biljetterna sålde slut på mindre än 48 timmar. Det var ingen rockkonsert - det var ett författarsamtal med Joyce Carol Oates. Och jag var där!
På kulturhuset tidigare i kväll.
Det är i år 50 år sedan JCO fick sin första text publicerad. Hon hade vunnit en tävling och kunde inte tro att det var sant, så hon berättade det inte för någon förrän efter ett par dagar.
- Det har gått 50 år, men för mig känns det som fem sekunder. Och jag kan fortfarande inte förstå att jag fått så många böcker publicerade, säger hon.
Nyligen gavs hennes redigerade dagboksanteckningar ut i "The journal of Joyce Carol Oates 1973-1982", jag har inte läst dem. Och enligt författaren själv är det ingen bok man sträckläser.
- Jag har då inte läst hela, ingen människa kan väl göra det? Det står en del pinsamma saker i boken. Jag menar, ibland handlar hela anteckningen om vad jag lagade till middag.
Dagboksskrivandet startade när JCO bodde i ett mörkt och regntungt London och led av svår hemlängtan. Ensamhet är enligt JCO grunden till all konst. Och ett helt hav från sina rötter började hon skriva sig nära sitt eget inre.
- När jag läser det nu inser jag att jag oroar mig för precis samma saker, det är samma tankar som tänks, 30 år senare.
Det första jag läste av den 71-åriga författaren var hennes bestseller "Blonde". Det var sommaren 2002, om jag inte minns fel, och jag var helt knäckt hela den sommaren. Jag kunde knappt äta eller ha roligt som en normal 22-åring, för allt som Norma Jean Baker i boken gick igenom- det gjorde jag till mina problem, jag gick också igenom dem. Så kändes det åtminstone och jag fick en ny idol. Sedan dess har jag läst ytterligare fyra, fem böcker och har ännu fler på vänt. Det är inte svårt att förstå hur JCO kunde drabbas av Marilyn Monroes tragiska liv och öde. Och det är inte svårt att engagera en läsare i hennes liv. Men sättet JCO ser människan Norma Jean... det är som om hon ger flickan livet tillbaka i den upprättelse hon aldrig fick i verkliga livet.
- Och hon borde ha stannat i New York, med Arthur Miller. Hon hade en ny karriär på gång där, på Manhattans teaterscener, men hon valde pengarna som Hollywood lockade med. Hon var fruktansvärt deprimerad, efter ett missfall, och lyckades aldrig göra rollerna på filmen så käckt som innan. Om hon inte farit, om hon stannat i New York - då hade hon levt idag.
Ååå. Kvällen var gudomlig. JCO pratade som om hon vore i min ålder. Hon var kvick, rolig, spontan, smart och intellektuell. Under två timmar avhandlades många fler av hennes böcker, hennes skrivrutiner, hennes pjäser, uppväxt, och roll som (nästan) ensam kvinna bland alfahannar som Norman Mailer för ett par decennier sedan.
Jag fick en intim stund med en idol i kväll.
Jag är alldeles upprymd. Uppfylld av kreativitet som jag ska släppa ut.
Banne mig, det ska jag.
Inlägg
