För ett år sedan

För ett år sedan såg min lilleplutt ut såhär. Kort i rocken, får man väl säga. Men fasligt söt, som alltid. Hans pappa skulle samma dag åka till Österrike och Schweiz för att bevaka nåt jag tror de kallar fotbolls-VM, och vara borta från oss i två veckor. Jag minns allt, för jag var den enda svensken som jublade över Rysslands oväntade framgång, och hela tiden hoppades att Sverige inte skulle ta sig vidare från gruppspelen. Om inte, skulle O:ets pappa komma hem igen. Hem till midsommar. Och det gjorde han, midsommarafton firade vi som en lycklig, återförenad familj på den lokala lekparken.

Och innan O:ets pappa åkte firade vi min födelsedag i förskott och jag fick tidernas finaste sommarklänning. 

På min 28-årsdag åt jag, O och pappa lunch på Kafé Hängmattan och funderade på att ta en sväng förbi Farmor på sjukhuset. Hon hade plötsligt hamnat där och satt oss alla i chock med diagnosen cancer. Pappa och jag räknade ut att vi inte skulle hinna, för vi skulle laga middag och han hade nog lite jobb att göra också, och jag var kanske lite seg. 

Men när jag och lillasyster och O promenerade mot sjukhuset genom Slottskogen dagen därpå hade Farmor redan sjuknat in såpass att hon aldrig blev frisk igen. Hon vaknade inte ens någon gång igen. O och jag satt bredvid henne. Hjärtat fladdrade under sjukhussärken och det enda jag verkligen, verkligen kände igen som min farmor var guldlänken om handleden, och hennes vackra ring med den blå stenen. O klappade med sin lilla hand på hennes tunna arm. Och jag kommer alltid banna mig för att jag inte åkte till farmor på min födelsedag, då hon fortfarande fanns.