När jag var 20 kände jag för första gången att det var dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Jag menar inte jobb och frisyr, jag menar att det var dags för skärpning, att bli lite normal. Jag började med att skaffa tjejkompisar, ett riktigt tjejgäng. Fick kämpa lite för att övertyga Anna, Emma och Helena i min nya folkhögskoleklass i Jönköping om att jag minsann var en helt normal, bara onormalt spännande, tjej. Vi gick på IKEA och jag kollade vad de andra tummade på och tummade på samma. Gick på McDonalds och beställde samma som de. Det var ju väldigt bra gjort. För Emma blev min bästa vän. Vi har bott i hop säkert fyra gånger. Men bara ett par månader i taget. Oftast bor vi 40 mil i från varandra. Ändå är hon min närmsta vän. Under ett par år var hon mamma och jag toksingel på ständig rockfestival. Då hade vi nog ett litet glapp. Men nu har vi kommit i kapp varandra. Jag är också mamma, och det är hon som är singel och mest partyglad.
Nästa år har vi tioårsjubileum, då ska vi åka på resa, kanske till Paris eller nåt annat tjejkompisaktigt.
Jag har börjat spara.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar