Min första kärlek hette Bosse och var en arabhingst. Han var en mörk, mörk skimmel och ganska galen. Det vara bara jag och hans ägare som red honom och han var helt underbar. Ibland när vi red ut sträckte han ut sina vackra ben till en ökad trav som bara ökade och ökade tills jag blundade och låtsades att vi flög. Han hoppade alltid en halvmeter över bommen och var bara muskler. Spända, hetsiga muskler. Och jag var hans förtrogna. En dag när jag kom till stallet skulle han säljas. Till en tjej i min ålder i Falkenberg. Sorgen var enorm. Ärligt talat har jag inte kommit över sveket och förlusten än. Kan liksom börja gråta om jag tänker på Bosse när jag är för trött eller för full eller känslig på annat sätt.Jag gjorde slut med hästtjejen i slutet av gymnasiet. Men har alltid velat börja om. Därför var den finaste julklappen lappen med texten: "För att drömmar ska bli sanna, här får du hjälp på traven Annah".
Då var tårarna där i ögonen igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar