We´ll be a hurricane

Dag två på Where The Action Is-festivalen, för ett par veckor sedan, regnade bort. Det var sorgligt att se alla glada festivaldrömmar förvandlas till blöta sloköron. Men det fanns en solstråle.

 Asha Ali. 

Tillbaka, efter mammaledighet, exil på Gotland och med ännu ett krashat förhållande i bagaget. Jag blev alldeles tagen av hennes uppebarelse där på miniscenen i regnstormen. Hon öste bättre än någon Moneybrother-aktig kollega någonsin kunnat drömma om. Anfådd, stark, cool, känslig och sårbar på samma gång. Jag blev så svag, och varm under regnrocken, att jag skrev en krönika om det.

Nu har jag fått skivan, som kommer först i höst. "Hurricane" är bredare än Alis mer klassiskt singer-songwriterorienterade debutalbum, som jag håller som ett av de allra starkaste svenska debuterna någonsin. "Hurricane" är soulballader, Regina Spektor-pop och andra inslag av det bästa från 70 och 80-talet. Ja, och så söta 50-tals-pärlan "My new man" (kanske den heter)!

Hur som helst. Jag vill nog bara säga att även hösten bär någonting gott med sig. Något mer än Fleetwood Mac-konserten och alla tusen kakor jag ska baka då. 

Det blir Asha Ali-hösten.