Sander, Sander

När jag bodde i Aspudden var jag en olycklig och vilsen själ. Då brukade jag promenera runt bland hus, träkyrkor och grönska med [ingenting] i lurarna. Det hjälpte mig att förstärka känslan av att jag var alldeles, alldeles ensam i världen. Dessutom bygger bandet in fantastiska, långa repetativa och svävande instrumentala indieslöjor mellan låtarna här och var. Gotta love.

Nu har Christopher Sander släppt en soloskiva, som jag ägnat dagen åt att lyssna på. Den är skitbra. Det stod i DN. 

Äh, men den är svenskindie på gränsen till penibel, eller liksom patetisk lyrik. Och jag älskar sånt. När man först skäms lite för att han tar i som en tonåring, sen släpper loss och bara diggar. Roligt är också att den släpps på skivbolaget Vesper, som min kollega Pontus har en särskild relation till. (Han älskar Oscar Danielsson, som har bolaget tror jag, och envisas med att spela minst en OD-låt om dagen. Typ.)