Jag skiter faktiskt i Herreys

Den här krönikan av mig publicerades i dagens City:

Vänner och kollegor antar alltid att vi har samma referenser. Sluta anta. Jag har ingen aning om vilka Lili och Susie är.

Ann-Sofie och Tove i min klass visste vilka systrarna Päivärinta var. Men jag hajade aldrig vad det var de gastade om på rasten när de dansade och sjöng ”Å mamma, Kent Jutell”, och grälade om vem som skulle vara den lila och vem som var den rosa.

Är du kvinna och född mellan 1975 och 1985 förväntas du ha tillbringat all ledig tid framför spegeln mimandes till Carola, sett ”Dirty Dancing” fler gånger än vad som är hälsosamt och haft Pernilla Wahlgrens pentade frisyr på 80-talet.

Men om det närmsta man kom Melodifestivalen var en kassett med ”Doing the omoralisk schlagerfestival” då? Om man åkte och tältade i en kohage istället för att dra på charter till Kanarieöarna?

Då känner man sig som ett ufo när det ska nostalgipratas över ett glas på Indigo. Då är all finkultur, all politik man fyllts med under uppväxten ingen stolthet längre. Då förvandlas man till en högstadiemes, som bara vill passa in i svennemedelklassen och äta kött, potatis och sås på söndagar.

Oftast brukar jag fejka i de sammanhangen. Mitt triumfkort heter Lessebo och är en riktig håla i mörka Småland. Lessebo, min fulpopulärkulturella räddning. Ett gröna vågen light-anfall hos mina föräldrar bytte den alternativa Göteborgsstadsdelen Majorna mot småstadslivet. I Lessebo lärde jag mig lyssna på svensktoppen, älska Tomas Ledin och dyrka NKOTB.

Mamma och pappa lärde sig bara hata Bingolotto och minigolf ännu mer, så vi flyttade snart tillbaka igen.

Min första dag i nygamla Majorna–klassen var en chock. Ingen visste vad fråga chans var. Och ingen var kär i Joey McIntyre. Jag tror inte ens de sett ”Indiana Jones”.

Nu har jag slutat mesa mig. Jag skiter i ljuva Herreys–minnen, som alla har samma. Jag ägnar mig åt helt andra ungdomsskildringar. Som det fantastiska självbiografiska seriealbumet ”Persepolis”, om Marjane Satrapis uppväxt i Iran under den islamistiska revolutionen. Som Marjaneh Bakhtiaris ”Kan du säga Shibbolet?”, Hana Makhmalbafs spelfilmsdebut "Buddha föll av skam". Och Fatih Akins mästardrama ”Mot väggen”.

Där bakgrunden är lika unik som karaktärerna.
Annah Björk