The Marit Collector

I förmiddags hörde jag Marit Bergmans nya på P3. Jag fattade inte att det var en Marit-låt förrän hon åhå-ar som hon alltid gör, i slutet. Och då ska det berättas att jag är Marit största fan. Jag är ett pinsamt fan. Det är liksom inte okej att dyrka någon som finns så nära. Man dyrkar en Morrissey eller Sofia Coppola eller någon man har på avstånd. Inte en man intervjuar varje år och ibland hamnar jämsides med på krogen. Som man har gemensamma vänner med.
Men jag kan inte rå för det. Fortfarande blir jag alldeles cavarusig i hela kroppen när jag lyssnar på hennes briljanta, melankoliska lyckopop. Hennes stil är alltid den tjusigaste, om det är grå huvtröja, urtvättad indietischa eller blommig klänning, spelar ingen roll. Hennes converse är liksom alltid snyggare slitna än mina. Ibland hör jag mig själv säga: ahmen Maaarit sa så. Som om hon vore nån storsyrra jag såg upp till eller nåt.
Som sagt pinsamt. Värst av allt är att det finns bildbevis. Kolla Marits artiga, men plågade blick: hjääälp, någon? Och jag som bara ler mitt allra lyckligaste och håller FAST henne. Herregud. Tur att AK står där brevid helt förstående.
"Bang bang" låter spännande, dov och mindre skrikig, mindre wailig. Mer 80 och mer 70 och.. om jag skulle säga en färg: Lila.
Albumet, som hon denna gång producerat själv, kommer 25 mars och heter "The tear collector".